En massa svammel.

Bebis har levererats och det med ilfart. Filip föddes i fredags, bra datum det där: 12-10-12. ;)

Någon form av sammanfattning av förlossningen:

 

I fredags (12/10) vaknade jag som vanligt runt halv sju (en av flera uppvak as usual). Klev upp en sväng för att kissa, mata katterna och äta en näve vindruvor. Hade inga som helst känningar av något slag, gick och lade mig igen för att hoppas på lite mer sömn när maken åkte till jobbet. Han klev upp strax före sju och då var jag vaken än, somnade väl om runt halv åtta.

Vaknade av att jag hade ont 10.15. Som kraftigare mensvärk, förvärk tänkte jag och klev upp för att gå på toaletten eftersom jag även kände att jag nog precis fick nöjet att uppleva en riklig flytning. Vilket inte varit helt ovanligt om mornarna senaste månaderna, märkts mest då när man ställt sig upp efter en natts liggläge..

Gick till toaletten, satte mig och se där - där kom slemproppen ja. Sen började jag sippra fostervatten också. Jag ringde min make för att upplysa honom om det hela och han var på G hem då han bara jobbar 3h på fredagar. Jag sa att det var lugnt, hade inte så värst ont alls (knappt förvärksont..) .. Då. Jag blev sittande på toaletten då toapappret tog slut och mer fanns i hallen och jag kände att jag lika gärna kan sitta där och läcka tills maken kom hem. Jag ringde FL strax efter 11.00 och pratade med dem och berättade om läget. Jag hade börjat få liiite förvärksliknande smärtor, men inget som jag ens behövde andas igenom eller så. Satt där och roade mig med mobilen (himla bra med moderna telefoner.. ) så länge. På FL sa de att jag kunde ta en varm dusch och höra av mig när jag kände att det inte gick att vara hemma längre. För förstföderskor kan det ändå ta rätt lång tid från vattenavgång till födsel så att säga och där och då var det ju lugnt.

När maken kom hem några minuter senare så hade värkarna ökat lite i smärta, men ändå inte "jobbiga" på något sätt. Fortfarande inget jag behövde kämpa med så att säga, jag sa att jag tar en dusch och han skulle fixa kattlådorna och även lite sen frulle till sig själv i väntan på att "något mer skulle hända". Jag hade innan han kom hem passat på att .. bajsa också. Då jag kände att behovet fanns. MYCKET glad över att jag gjorde det kan jag säga..

Jag klev in i duschen och maken började med sina sysslor.

Och nog hände det grejer!

Hann knappt in i duschen innan värkarna kom och det med besked!
Fy helvete vad det gjorde ont! Det var sådant kraftigt tryck neråt bakåt att jag inte ens kunde "hålla emot". Alltså reflexen att jag måste krysta (som om jag skulle ha förstoppning och behöver gå på toa men inte får ut något...) gick inte att hålla emot. Och när underlivet spände ut sig sådär så sved det utav helvete vid öppningen och trycket i bak var värre. Stod ut med några sådana värkar med het duschstråle mot ryggen men sen blev jag tvungen att kliva ur, be maken rappa på med sina grejer och så ringde jag FL och sa att nu går det inte längre. Hon hörde på mig att det var dags att åka in.. Då var klockan 11.40 ungefär.

Kunde knappt ta mig till bilen trots att han körde fram den till porten. Klockan var vid det här laget tjugo i tolv (skickade nämligen sms till en vän om att vi var på väg in) och det var INTE en nice bilresa. Ajaj. Minsta lilla grop i vägen kändes hemsk.

När jag på något magiskt sätt lyckades ta mig in på själva förlossningsavdelningen så skippades intagsrum och vi fick direkt ett rum av modellen "här ska du föda barn". Tur det, jag blev undersökt direkt och det visade sig att jag var HELT ÖPPEN!

Alltså.. Va? Chocken i det. Kort därefter satte de en kateter i armen på mig och så var det liksom dags att börja krysta. Någon smärtlindring var det inte tal om, såklart. Det var försent för allt..

Så, där låg jag helt vidöppen och fick veta att bebisen tycktes ha mycket mörkt hår på huvudet och så var det bara att lyssna på vad de sa åt mig att göra och göra som de sa. Krysta, vila, krysta, vila och vid något skede hålla igen lite för att det inte skulle gå FÖR fort (det var det här med bristningar och sådär..).

För fort?

Joråsåatteh.. 12.56 var vår lilla kille ute. 2h 40 min efter att jag vaknat upp med "mensvärk" och slemproppslossning och vattenavgång.

Hur mycket jag brast och behövde sys?
Ingenting alls.
(WOHOO!)

Omtumlande minst sagt. Ont gjorde det, förstås. Som jag vet inte vad, men med stöd från BM, undersköterskan och min lugna stöttande man så gick det ju uppenbarligen ändå trots att det gick undan och jag inte kunde få smärtlindrande. Hjälper ändå inte helt effektivt mot krystvärkarna har jag hört.

Svettigt värre men både då och i efterhand inser jag vilken drömförlossning det trots allt var. För mig iallafall. Att "bara" ha ont i knappt tre timmar och så kom bebisen, istället för att gå och ha onda onda värkar under en lååång öppningsfas eller så. Lyx helt enkelt.

Moderkakan var verkligen inga problem att krysta ut, jämfört med det som man gjort innan så var det som en fis i rymden. Hade dock klarat mig utan att se den efteråt, men de visade så snällt upp "livets träd" för oss. ;)

Filip vägde 3160g och var 50 cm lång. Huvudomfånget 35 cm.

Jag fick veta att vi pga att jag äter sertralin (om än låg dos) skulle stanna på BB till dagen efter. Vi fick åka hem lördag eftermiddag efter klockan tre när en barnläkare satt en OK-stämpel i rumpan på Filip.

Så.. coolt det här med att föda barn. Jag trodde jag skulle "plågas" mer än vad jag gjorde, men tack vare den snabba förlossningen så känns det i slutändan som en positiv upplevelse och det är ju något man måste igenom för att få ut sitt hjärtegryn. Känner inte något behov av att göra om det väldigt snart, men en gång till ska jag väl klara av det hela tror jag väl. När tiden är mogen för att öppna upp syskonfabriken, om något år eller så.

 

Just nu är status ungefär såhär:

Amma.

Byta blöjor (mest bajsblöjor, han är duktig på att leverera sådana - speciellt sen jag började producera skitmycket mjölk häromdagen).
Vila.
Äta och dricka så man orkar med dagarna (och nätterna).
Nämnde jag amma och byta blöjor förresten? ;)