Blä.
1kommentarer
Jag har en fobi. Eller ja, inte bara en men nu tänkte jag på en specifik. Som ger mig panik och ångest och som jag är rädd för så innerligt att jag vill gräva ner mig i en grop och aldrig komma fram igen om jag känner att det är på G.
Att kräkas.
Paniken som sprider sig i kroppen innan, när jag anar men inte ännu vet om det kommer bli av. Sen när jag inser att det kommer att bli av, men inte vet exakt när.. Å n g e s t.
Kände mig skum i kroppen tidigare ikväll. Lite skum i magen sådär, men det har jag känt i tre dagar nu utan att det eskalerat åt något håll. Nu ikväll, som är min uppesittarkväll (dvs - maken nattar bebis), så kände jag dock att det började kännas ännu konstigare. Illamående och det ordentligt. Värsta känslan ever. Ville kasta mig ut i friska luften men gjorde inte det, insåg att det inte kommer hjälpa.
Istället tog jag en dusch, efter duschen torkade jag mig och tog på mig underkläderna medan jag kände att snart går det inte att förneka längre. Ställde mig vid toaletten och väntade, inom en minut spydde jag för allt kroppen pallade medan jag kallsvettigt skakade och hulkade pga kräkningar och gråt. Sen sköljde jag munnen och borstade tänderna som en idiot.
Som om det inte är illa nog att spy så blir man ju påmind ett bra tag efteråt att man gjort det. Äcklig smak i strupen, svår att bli av med. Mår iallafall inte lika illa längre. Hoppas hoppas hoppas det "bara" var något jag ätit och som kroppen nu gjort sig av med, magsjuka har jag noll lust med. Ligger hellre däckad i influensa eller annat en vecka än är magsjuk en enda dag.
Jag gick och väckte maken och bad honom komma ut från sovrummet så att jag kunde prata med honom. Gråtande berättade jag om vad som hänt och hur läget är. Frågade om han kan ta bebisen inatt (ge mat osv) så att jag kan sova på soffan. Är inte helt bekväm med att ligga inklämd mellan make och bebis om jag behöver upp och det snabbt.. Då är soffan tre meter från toaletten bättre. Känns säkrast så.
Så.. han har varit uppe och förberett flaskor och portionerat upp pulver i en behållare osv inför natten. Själv gosar jag med en katt och dricker vatten och försöker tänka bort den äckliga smaken i munnen. FÖRSVINN! Inte katten alltså, men smaken.. :(
Varsågod för en massa detaljer ni nog klarat er utan.
Paniken som sprider sig i kroppen innan, när jag anar men inte ännu vet om det kommer bli av. Sen när jag inser att det kommer att bli av, men inte vet exakt när.. Å n g e s t.
Kände mig skum i kroppen tidigare ikväll. Lite skum i magen sådär, men det har jag känt i tre dagar nu utan att det eskalerat åt något håll. Nu ikväll, som är min uppesittarkväll (dvs - maken nattar bebis), så kände jag dock att det började kännas ännu konstigare. Illamående och det ordentligt. Värsta känslan ever. Ville kasta mig ut i friska luften men gjorde inte det, insåg att det inte kommer hjälpa.
Istället tog jag en dusch, efter duschen torkade jag mig och tog på mig underkläderna medan jag kände att snart går det inte att förneka längre. Ställde mig vid toaletten och väntade, inom en minut spydde jag för allt kroppen pallade medan jag kallsvettigt skakade och hulkade pga kräkningar och gråt. Sen sköljde jag munnen och borstade tänderna som en idiot.
Som om det inte är illa nog att spy så blir man ju påmind ett bra tag efteråt att man gjort det. Äcklig smak i strupen, svår att bli av med. Mår iallafall inte lika illa längre. Hoppas hoppas hoppas det "bara" var något jag ätit och som kroppen nu gjort sig av med, magsjuka har jag noll lust med. Ligger hellre däckad i influensa eller annat en vecka än är magsjuk en enda dag.
Jag gick och väckte maken och bad honom komma ut från sovrummet så att jag kunde prata med honom. Gråtande berättade jag om vad som hänt och hur läget är. Frågade om han kan ta bebisen inatt (ge mat osv) så att jag kan sova på soffan. Är inte helt bekväm med att ligga inklämd mellan make och bebis om jag behöver upp och det snabbt.. Då är soffan tre meter från toaletten bättre. Känns säkrast så.
Så.. han har varit uppe och förberett flaskor och portionerat upp pulver i en behållare osv inför natten. Själv gosar jag med en katt och dricker vatten och försöker tänka bort den äckliga smaken i munnen. FÖRSVINN! Inte katten alltså, men smaken.. :(
Varsågod för en massa detaljer ni nog klarat er utan.
Håll tummarna för att det är något som verkligen gått över redan nu..
1 kommentarer
Anna - Vitt eller svart
11 Jun 2013 20:54
Emetofobi heter det och det är vidrigt, vet precis hur du känner och rädslan tar ofta över själva kräkningen. Minns att jag blev så glad när jag lärde mig att "min" fobi hade ett namn och att det fanns fler som jag, hade ingen i min närhet som förstod läget men nu vet jag att vi är många. :)
Kram
Kommentera