En massa svammel.

Min sambo avslutade nyss ett videosamtal med sin mamma och syster som bor i Ungern. Faktum är ju att hela hans släkt bor där eftersom han är därifrån. Hur som helst så gled de självklart in på ämnet "bebis" och graviditet. Svärmor sa bland annat att om vi får tvillingar så kan vi gärna skicka en av bebisarna till dem så att vi har en och de har den andra. ;)

De är väldigt väldigt exalterade över hela den här bebisgrejen, trots att de vet att saker och ting kan ändra sig så att säga i och med att jag "bara" är i vecka sju nu. Min sambo och hans syster har varsitt rum i föräldrarnas hus fortfarande, där  delar av deras gamla saker finns. Min sambos gamla rum funkar som gästrum för det mesta, systern som är där relativt ofta har förstår mer saker i hennes rum än vad min sambo har i sitt. Hur som helst så har svärmor redan glatt sagt att de lär flytta om därinne (sen, inte nu som i väldigt snart eller så) och göra plats för bebisens säng sen. För självklart måste bebis ha en egen säng där för de gånger vi åker dit och hälsar på. Jag förstår att de är exalterade över det här med bebisen, det blir ju deras första barnbarn. Deras äldsta barn ska bli pappa för första gången, vilken grej! :)

Mina föräldrar vet inget ännu och så förblir det åtminstone till efter inskrivningen hos BM/MVC. Dit ska jag 12:e mars, så de får allt vänta en månad till. Jag kan hålla tyst bättre än min kära sambo som flippade ur totalt av förväntan och lycka när jag testade positivt, han kunde hålla tyst en hel dag innan han var "tvungen" att berätta det för sina föräldrar och syster. Känns ändå okej, de bor i Ungern så det "läcker" inte hit till Sverige till våra vänner eller min familj så det är lugnt.

Jag tittade nyss igenom bilder i min telefon för att se om jag kunde hitta bilden jag tog när jag bokade tvättstugan häromveckan. Tar en bild på bokningen så att jag vet när vi har tid (nu på fredag btw). Ramlade då över bilderna på mina positiva graviditetstest och blev tårögd. Rörd liksom.

Jag ska bli mamma.

Det går upp för mig mer och mer. Har inte varit blödig eller känslosam hittills kring detta trots att jag har lätt för sådant (läs: nära till tårar), men nu när jag såg bilden på mitt positiva CB-test så trängde tårarna upp i ögonen. För herregud vilken livsomställning det trots allt kommer att bli sen! Jösses.

MEN jag tänker inte bli en dryg mamma som inte kan tänka på annat än mitt barn. Dvs - jag tänker inte sluta att upphöra vara mig själv, det som är jag. Visst blir det väl mindre av det mesta andra då barn tar tid - men jag tänker inte sluta vara den individuella individ jag trots allt är. Jag kommer självklart vara mamma, men jag kommer även fortsätta vara hästmatte, kattmatte, vän, syster, kompis, datanörd och gud vet vad man kan titulera mig som redan nu. Det är viktigt för mig att få fortsätta vara jag, även när bebis kommer. Jag tänker vara bästa tänkbara mamman, utifrån mina förutsättningar, för bebisen och jag ska vårda mina andra relationer så att de inte glöms bort och för att inte jag ska glömmas bort alternativt ses som den där tråkiga småbarnsmamman..

Så är det.